Nu är det Gea som skriver. Jag sitter hemma hos Elli och vi har suttit och diskuterat om att vi båda tycker att jag borde hjälpa andra genom det jag gått igenom för inte så länge sen. Jag har tänkt på det länge och snackat om det med flra stycken, men jag har aldrig riktigt vågat. Tänk vad alla kommer tycka om mig? Kommr folk tänka att jag vill skryta om skiten?

Det jag vill hjälpa andra med är att besiva att anorexi är så mycket mer än vad folk tror och har hört. Jag vill hjälpa andra att förstå vad jag har gått igenom och att andra ska förstå hur jobbigt jag har det än idag. Sen vill jag få folk att inse att det inte är något att leka med, det är inget kul att skämta om. Detta är ett känsligt ämne för mig, men det känns bra att kunna hjälpa andra. Ställ gärna frågor, anonyma eller inte, jag svarar mer än gärna.

Men jag ska börja med att berätta lite fakta.

Från att väga 48.5 kg till att väga 35 kg och vara 158.5cm lång. Jag slutade växa och hamnade i depression. Idag tar jag depressions piller och kämpar för att bli frisk. Jag ser mig som frisk, men jag vet att jag inte är det ..än. Eller jag kommer alltid vara Anorektiker men jag kommer inte alltid att ha Anorexia, visst det är jävligt lätt för mig att halka in i dom spåren igen. Anorexi är inget som man kan kalla sig för bara för att man svalt sig själv. Det finns något som kallas Ätstörning, som mer än typ 50% av alla ungdomar idag har/har haft (tror 50... xD). Anorexi är inget man kan välja att få, man kan ju inte välja att få ADHD lixom! Det sitter psykiskt, att svälta sig själv och spy när man väl äter är som en bivärkning, eller vad ska jag kalla det?

inga bröst, ingen rumpa, mina revben och allt.. ni ser ju själva! Är detta snyggt? Idag har jag 75C i BH strl och visst, min rumpa är inte stor men jag har en iaf om man jämför med på bilden (tänk på att jag svanka......) Har inga bilder då jag vägde som minst men hära vägde jag strax under 40kg. Jag och Jannki på bilden.

Elli och kanske andra kommer gästblogga och skriva om hur det va som ''åskådare'' eller vad man nu ska kalla det. Jag får en jävla ångest varje dag för att jag vet hur jag fått dom att må.. det är hemsk och darför vill jag att andra ska få veta hur hemskt det är. Inte bara för den som är utsatt för sjukdomen utan också för dom i min omgivning.