Tjenare alla lässugna undomar, elli här.

Jag har tänkt att berätta för er hur det är att vara en kompis till gea och hur det kändes för mig att veta hur hon mådde. Det var en ständig känsla i kroppen som aldrig gav upp, i mitt huvud snurrade det alltid olika funderingar. Har Gea ätit något idag? Har hon spytt? Kommer hon bli att må bättre tillslut?

Alla olika känslor och tankar fanns alltid i min hjärna. Var rädd varje dag för att hon skulle bli inlagd eller att hon skulle rasa ännu mer i vikt.

Oron finns självklart kvar eftersom att gea inte är fullt återställd men det känns så mycket bättre nu för att hon verkligen kämpar, och det är det som är svaret på hur man klarar sig ur nåt så svårt. Man måste fighta sig igenom varje dag och jag vet inte hur gea verkligen mådde. Jag vet att hon mådde riktigt illa och att hon var tvungen att ta skit från familj, vänner och olika klink kärringar, alla vi försökte tvinga henne att käka och att sluta med all fyfisk aktivitet, så klart att hon vart stressad! Vilket bara gör det svårare för henne.

Har inget mer att skriva just nu förutom att jag ät skit lycklig över att Gea mår bättre. Jag kmr att uppdatera en massa om äkta känslor och om hur det Verkligen var lite senare i veckan.

See ya!